Nu är jag lite gladare.

Jag fick bara vänta i 27min, men det är lugnt. Fixat och ordnat med vaccinet mot livnoderhalscancer. Jag tcker det var ganska duktigt av mig att fixa. Haha, satt med mammas rävpäls på mig och jag blir så jävla nervös när jag ringer sånt där, så det är lite varmt nu. Bääähä.

6e april ska jag dit första gången iaf, gräjt ju.

Nu ska jag ta mig lite mat och sova på det innan jag bussar mig bort till Ida. Idag blir det nog kul ridning. Startar nog med det vi gjorde på teorin förra veckan. MJAAAA, känns bra. Pöss på't.

i'm not the answer

to your questions.

/b

Jag är sur.

Jag har försökt ringa till Charlottamottagningen i 20min nu. Upptaget hela jävla tiden.  Telefontiden är schlutt om 10min. Värt att ha öppet 30min... BLÄ! Nu försöker jag igen. Det gick inte. Blä blä blä blä blä wäääääääääääääk.

Ärligt. De senaste dagarna.. Vad fan händer ens?

Igår gick det ver gränsen. Jag pallar det inte. Jag gör inte det. Dagen började visserligen förvånansvärt bra, och jag antog att tårarna och det dåliga humöret från dagen innan kankse hade försvunnit. Jag, mamma och pappa var på vaccincentralen och tog sprutor för hepatit A+B. Obehagligt och jag hade ont i vänsterarmen resten av dagen.. Men det gick helt okej ändå. På lunchen i skolan ringade Johan. Jag ville så himla gärna att han skulle komma på kvällen.. Jag var ju ledig onsdag och halva torsdag. Men, han hade träning på torsdagkväll. Av någon anledning gick det inte att komma på tisdagkväll då.. Jag blev så otroligt besviken så det finns inte ord. Tårarna kom, som  vanligt. Jag grät och grät och grät, instängd på toaletten i skolan med Johan i telefon. Det kändes jättebra..? Tillslut mindes jag inte varför jag var ledsen. Självklart berodde det på att Johan inte kom till mig.. Men det var någoting annat också. Någonting som jag inte vet vad det är. Jag menar.. Jag har varit så jävla nerstämd och bara.. Just ledsen den senaste tiden, till och från, och det tar fan knäcken på mig. Och igår var en extra tuff dag, av någon anledning. Och det tog verkligen.. När min pojkvän inte kom till mig när jag behövde honom som mest. Det är bara närheten man behöver, någon som ger en lite kärlek och kan hålla om en i timmar. Det var det jag behövde. ..Men inte fick.

Efter skolan gick jag, Jossan, Amanda och Malle till ungdomsmottagningen. Malle dödadevisserligen bara lite tid, men var moraliskt stöd... Eller nåt? Jag bytte iaf p-piller, med förhoppning om att de inte förvränger hela mig, som de tidigare gjorde. Vi får se, jag hoppas det blir bättre.

Sedan åkte jag till gymmet. Jag orkade bara inte åka hema och sätta mig.Jag visste att det skulle resultera i tårar. Visserligen blev det tårar på gymmet också, men det är ju skönt att röra på sig en aning. Eftersom jag hade så förbannat ont i armarna efter sprutorna, körde jag bara ben och lite mage. På benpressen började mitt högra knä knäcka mer än vanligt, och nu gör det ont vid minsta belastning. Öh? Det är konstigt.. Kanske det blir ett besök hos Dick Larsson då?

På väg hem pratade jag med Jossi och jag åkte till henne istället för hem. Vi tog oss en långpromenix från Kronoparken till centrum. Så jävla värt men en kvällspromenad och massa välbehövligt snack. Det behövdes, minst sagt!

Idag är jag ledig. Skönt.. Det blir nog en liten promenix i det halvbraiga vädret. Senare blir det att hoppla häst. Det blir roligt:) Jag måste få tag i Ida också, lite skjuts vore ju inte fel.Ska ringa om vaccin för livmoderhalscancer också.. BAH! Jag hatar att ringa sådär. Önska  mig lycka till, eller nåt. Nu är jag hungrig. Frukost?

I'm lost in pain without you.