Självfallet kommer en stor besvikelse när man sett fram mot någonting ett bra tag. Otroligt tråkigt, men jag antar att det bara är att acceptera. Det är  så här varje gång. Snarare, varje helg.

Jey. Igårkväll var alla hemma. Det kändes som förr. Det är skönt. Hela familjen. Puss. Mamma, pappa, Cathrine och Gustav skulle till Hovfjället och ville att jag och Johan skulle med. Gabriel skulle bli hemma, tvätta bilen tyckte han, heeeeh.. I vilket fall ville inte Johan med. Och då ville inte jag heller.. Eftersom han kom hit och det kändes så dumt att bara bestämma nåt annat helt plötsligt sådär. Samtidigt fick jag dåligt samvete för Cathrine somjag inte gjort nåt med på jättelänge och hon för en gångs skull är hemma.. Men, jag och Johan blev hemma i vilket fall.
Och jag hatar att det aldrig blir som det sägs. Som jag verkligen tror.. Två timmar hos farmor blir fyra-fem och hos Alex. Varför är allting mycket viktigare än mig? Varför offrar jag så jävla mycket och varför får jag aldrig någonsin något tillbaka? (Ja, det är jag som har den där glorian på huvudet och alltid gör allting rätt jämt. Precis, det är jag............ (y) ) Men jag blir så jävla besviken på det så det finns inte ord. Jag fattar verkligen inte varför jag inte följde med och åkte skidor idag. Vad har jag gjort annars idag? Sovit bort en fin morgon, sett på dålig TV, gått en stressad promenad, väntatväntatväntat på Johan och blivit alltmer besviken. Jag kunde ha umgåts med mapa, syster och Gustav istället.. Som jag nästan aldrig gör längre. Det känns så jävla ovärt så jag kan seriöst spy på det. Och hur pepp är man på fest då? Även fast Amanda fyller 18 så pallar jag verkligen inte. Tårarna bränner som vanligt under ögonlocken.
Nu är jag säkert jätteorättvis. 
Jag ska sätta mig i duschen. Ja, sätta mig. Med bännande vatten. Skönt.

Jagärtypsupermegatoppengladjustnuochotroligtpositi
vklagainte.

if you see this boy,

can you tell him were I am?

/b