Det hade varit en massa fram och tillbaka om jag skulle med på den där festen i Bolticstugan. Jaojaa, jag följer med tänkte jag. Jag och Johan åkte in till stan. Fixade lite drickbart och han skulle tydligen hem.. Hade ändå ingen lust. Kände mig bara ledsen och orkeslös. Skör. Jag struntade i det ändå. Och dessutom ska jag tydligen jobba imorgon. Jag kan börja grina närsomhelst nu. För ingenting som jag vet om. Det är så förbannat jobbigt när det är sådär. Vart kommer allt ifrån? Försvinn.. Okej. Det kanske är lögn. Eller, en del av det iaf. Inte vet jag. Jag vet att jag förväntar mig en del. Tja, alldeles för mycket antar jag också. Det är därför jag blir såhär. Ledsen. Eller vad man nu ska kalla det. Jag ska sluta förvänta mig saker. Jag trodde faktiskt att jag hade gjort det också. Men jag hade tydligen fel. Av någon anledning gör jag det ändå, förväntar mig. Utan att jag egentligen tänker på det. Det verkar inte som tiden och lusten finns. Eller?  Och nu är jag hur orättvis som helst. Jag vet. Men jag antar att det är tillåtet att vara det ibland. Även om det är fel, för fel är det för det mesta. Det är därför jag inte säger värst mycket längre. Det är lika bra att vara tyst när allt man säger ändå är fel. Alternativt; ingen hör. Det är liksom inte kul längre.. Bestäm du så blir väl allt bra då. Och jag ska vekrligen inte ha några förväntningar på tiden efter nyår. Det kommer bli kämpigt för mig, det vet jag. Johan flyttar till Norge. Tydligen har han jobb nu. Inget jag visste säkert förrän idag. Okej. Och jag ska inte ha några förväntningar att blir blir som jag skulle vilja. För det blir det inte. Och jag hatar de där tankarna som alltid blossar upp när jag tänker på det. Och det är nu jag är rädd att jag faktiskt tror på mig själv. Kan det bli  så illa? Vi ska väl alltid vara vi, jag och Johan. Men tänk om? Han blir borta länge.. Även om han skulle komma hem veckovis så kommer det inte bli så. Det fattar väl jag med. Jag vet hur han kommer bli. Och jag vet ännu mer hur jag kommer bli. Hur jag kommer bli.. Ingenting. Och jag vet så exakt hur det kommer bli. Det gör ont i hjärtat.  Jag tror inte på det som kommer bli. Ärligt. Jag vill, men jag gör inte det. Och det gör ännu mer ont. För, jag älskar honom.

Ronja kommer hit och kramar mig snart. Ge mig kärlek.. Vi  tänder nog lite ljus, sätter på lugn musik och pratar. Den bästa vännen man kan ha. Äta lite glass och godis, blandat med att dricka te finns det nog en risk för också. Jag behöver prata. Tänka på nåt  bra. Höra lite skvaller.

Äh, jag förstår mig inte på mig själv. Egentligen är väl allt bra. Jo, visst är det väl det.. Men jag känner mig inte glad. Inte för fem öre. 'Behöver din svala hud..". Ge mig ett svar.

när jag blir grå, när jag faller,

orkar du för två?

/b