Det var längesedan jag skrev. Och det har hänt en hel del sen sist.

I torsdags var det Valborg. För många innebär det grill, stupfylla och en fet glädje i och med att sommaren är på väg, på riktigt. För mig var det annorlunda i år. Jag skulle på mitt livs första begravning. Vad innebar det? Jag var ganska lugn när jag, mamma och pappa åkte ner till Säffle på förmiddagen. Träffade farmor, farfar och Annika vid kyrkan. Några släktingar till Artur också. Utfanför kyrkan skulle man gå runt och hälsa på alla.. Det var några vänner till henne, sedan var det släkt. Pappas kusiner och några av mina tremänningar som jag aldrig träffat tidigare. Det gick ganska bra, fram till vi kom in i kyrkan och den vita kistan stog längst fram med en massa, massa rosa rosor på. Det knöt sig i magen. Alla satte sig.. Bach - Air började spelas på orgeln och redan då föll de första tårarna.. Det känns tung, men på något sätt, så lätt och svävande. Den följdes av solosång, Där rosor aldrig dör. Den kändes rätt. Det är något dubbelbudskap som jag funderade över; "till en stad jag är på vandring, där rosor aldrig dör". Hon är på väg till ett ställe där ingen kan dö, inte ens blommor.. Samtidigt som hon är en ros som aldrig kan dö.. Där hon är nu. Det kändes bra.

Efter det pratade prästen lite."Jag tror att hon har det bättre, där hon är nu, utan krämporna hon kämpade mot". Och just då, då slog det mig att Inga-Maj finns faktiskt inte längre. Eller, finns hon? Men vart? Jag kommer aldrig mer att höra hennes röst. Hennes söta, gamla röst när jag ringde till henne som sa "ååh, är det Beatrice? Åh, vad roligt!". Det känns och jag är nära till tårar, bara jag tänker på det.. Begravningen var väldigt fin. Självklart otroligt jobbig, men det var vackert. Det var extra jobbigt att se pappa och Annika, även om jag visste att det skulle bli så..

Efteråt åkte vi till en Herrgård och åt mat. Det var trevligt och för ett ögonblick glömde man bort varför man hade samlats där, och hade riktigt trevligt tillsammans. Jag satt med mamma och pappa och Annika och en kusin till pappa som hette Martin. Störtskön personlighet! ..Senare fick jag reda på att det var Carls pappa också ju, hehe.. Det kändes trots allt ganska bra när vi åkte därifrån och vi hade sagt adjö till våran Inga-Maj på riktigt. För den alldra sista gången.

Fernlöfsläkten skulle följa med en kusin till pappa hem och umgås. Jag blev avsläppt inne i Säffle för att gå till Matilda. Det skulle bjudas på grill och vin och en massa trevligt sällskap under hela kvällen! :)

Det kändes lite konstigt, men det gick bra. Matildeey bodde i kanonmysigt hus som var ganska gammalt. Vi klädde upp oss i svart och guld, fixade hår och naglar och smink och all shit, det kändes braa :)) Det var iordningfixad ute i kvällssolen för oss, och där åt vi oss så jäävla feta i flera timmar, snackade en massa skit, drack massa vin och hade hur trevligt som helst! :) Det var sweeeeet (y) Av någon anledning gick jag in i huset och sedan minns jag att jag trillade av toalettstolen och låg kvar på badrumsgolvet med strumpbyxor och troser nere i knävecket och tyckte att det var väldigt skönt på det varma golvet.. Mysko, hmmm. Sedan gick vi in till Säffle. En boulplan, en korvmoj, hemma hos någon, Matilda trillade och slog i huvudet, hahahahahaha! ..Det var visserligen väldigt synd om henne, men lite småroligt trots allt, hehehe! Sedan var det Ica som gällde fram till det var alldeles för kallt för att vara ute och vi drog med Matilda hem. Riktigt, riktigt, riiiiiiiiiiiktigt skön kväll! Otroligt :D ..Men jag skulle ju ha kunnat hoppat vistelsen utanför Ica kan jag erkänna (a)  Men nu har vi fått sett vad Säffle har att erbjuda, och hemma hos Matilda var det huuuuuuuur sweeeejt som helst! LOVE, GIRLS :)

Dagen därpå satt vi ute i morgonsolen och åt frukost, skööönt! Sedan fick vi skynda till tåget med en lagom bakfylla. Skönt! Hmm..

Öhh.. Fortsättning följer för intresserade. Jag ska visst ut och klippa gräs nu, jiiiiiiihhaaaaa!! ;d

I want you

/b kl.16:42

Jeyjey, det gick bra med gräsklippningen kan jag meddela om..

I vilket fall kom vi hem till Karlstad med tåget välbehållna och min kära mor och far hämtade mig på stationen så åkte vi direkt till Gårdsjö. Det var ju huuur  varmt som helst, så det blev att sola vill jag lova :) Vi var ner till de nya grannarna och sa hej, Höjdefors ;) Hähähä, roligt att dom har köpt stuga vid oss ju :) Jakob var däremot ute på sjön redan. Senare på eftermiddagen följde jag med Johan, Johannes och Patrik in till Sunne en sväng. Sedan åkte vi hem till Johan där det åtspizza i solen och hade det ganska mysigt :)  Efter lite mys och pys vandrade jag och puss hem till mig och umgicks med mamma och pappa och Gabriel och Katrine. På kvällen/natten gick vi tillbaka till Johan i mörkret.. Med ficklampa, självfallet! Sov gåååååååått i stor säng, whehehe.

I går, söndag, var jag hemma en sväng på morgonen och hjälpte mamma att packa ihop alla saker till de skulle åka hem. Jag följde inte med hem, utan gick tillbaka till Johan när hon och pappa åkte hem. Satt ute och läste lite teori under dagen, det var ganska lagom. Var inne i Sunne och handlade mat, myste lite och hade det bara jättebra :) När Marcus och hans kompis åkte tillbaka till Norge på kvällen fixade vi iordning lite mat och såg på Söndagsparty med Filip o Fredrik, hähäh. Jag gillar Myran som faktiskt bara bor några kilometer från puss, hahaha:D Innan vi la oss baaaaadade vi varmt och skönt och mmmmh.. Det var mysi :) Och jag älskar att somna brevid min älskling :) Det är skönt. Morgonen var däremot.. Fy fan. Jag drömde en konstig dröm, Jag ska inte ta det detaljerat, för då kommer jag gräva mig djupt.. Men i vilket fall, blev Johan skjuten, i huvudet, mellan ögonen, två skott. I drömmen. Det var så jävla fruktanskvärt hemskt så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag skrek och skrek och skrek och hela min värld ruinerades! Mitt allt var borta. SKulle aldrig mer komma tillbaka. Borta. Död! Jag var livrädd! Plötsligt ser jag byrån i Lasses rum och jag inser utan att jag vet om det att det bara var en dröm. Jag rycker upp, skriker nästan, vänder mig om så fort jag bara kan och där... Ligger min älskade Johan och tittar på mig. Han frågar och frågar vad det är som har hänt, jag bara kastar mig över honom, gråter och uppreper hans namn minst tjugo gånger. Jag har nog aldrig varit så lättad.. Det värsta jag varit med om. Jag älskar honom, min Johan.

Gaah.. Det känns som det har hänt mycket. Men jag kan inte sluta tänka på Inga-Majs begravning. Den berörde. För att, det var hennes begravning. Hon hade bestämt allt, för längesedan. Vilken kyrka det skulle äga rum i, psalmer vi skulle sjunga, blommorna vid kistan, hur allt skulle gå till, maten vi skulle äta, vart vi skulle äta.. Det kändes som det verkligen var hennes sista hejdå. Det kändes på något sätt bra. Det var hennes.

där rosor aldrig dör.

/b 22:21